söndag 14 augusti 2016

Banklens krav hotar knäcka Elida




 


 Bankkrav hotar Elida



  Elida känner de flesta  längs bohuskusten till. Båten som  Tarren Abrahamsson drog igång för många år sedan och som sedan följts upp av sonen Stefan som nu är kapten på den senaste upplagan av Elida. Nummer fem i ordningen. 
Risken är nu att Elida försvinner  om Ålandsbankens tuffa krav inte kan omförhandlas eller stora belopp samlas in. Banken kräver Elida AB som  formellt äger båten på en extra amortering på hela 2.5 miljoner som ska betalas senast denna månad.  Hittills har man fått in en halv miljon.
Extrakravet kommer som en kalldusch för ledningen  och Stefan Abrahamsson som är styrelseordförande och kapten på båten.  Numera kommer tusentals ungdomar ombord för konfirmandläger varje år och den gör även turer till Kanarieöarna.  Enligt Stefan  Abrahamsson kommer många ungdomar från hem där det sldrig skulle vara tal om att åka på ett  läger med kristet inslag.
Elida har skött amorteringar klanderfritt under hela den tid man haft lånen.  Banken motiverar sitt krav med att segelfartyg av denna typ fallit i pris under senare år och därför vill man drastiskt minska skulden.
Besättningen, inklusive kapten Stefan, arbetar som volontärer och kostnaderna hålls nere på minibasis.
Den första Elidabåten sjösattes 1963 och har varit ett uppskattat inslag i hamnarna både sommartid och vintertid.  På kajerna har stora publikskaror lyssnat på sång och musik och budskap.

Nu återstår alltså två miljoner att samlas in för att verksamheten ska kunna fortsätta.
Ålandsbanken är tuff och varför inte byta bank.   Den kund som skött alla betalningar bör rimligtvis kunna få ha kvar sitt lån enligt plan.   Det är orimligt att en bank beviljar lån på vissa villkor och trots att dessa följs ställer nya helt sanslösa krav under resans gång.

Två miljoner är två tusen tusenlappar.  Det vore väl inte orimligt att den stora skara som Elida möter ställer upp med med en tusenlapp.  Kan man hitta något som symboliskt visar att man satsat sin tusenlapp?   När Saronhuset i Uddevalla behövde nytt tak sålde man enskilda takpannor och givarna kunde alltså beskåda sin insats.

onsdag 10 augusti 2016

Minnesord Ingvar Staxäng



    

             Minnesord

Den 20 april tog pappa fram gräsklipparen för att slå gräset i slänterna vid huset i Uddevalla. Huset som han och mamma ägt i nästan 60 år och som varit vårt barndomshem.
Att vid 89 års ålder bestämma sig för en heldag i trädgården, var inte konstigt i pappas värld. Han har, vid sidan om sitt arbetsliv och intresse för samhälle och kyrka, alltid varit aktiv på fritiden och hans praktiska läggning visade sig på många olika sätt.
Pappa stod för hållbarhet långt innan ordet blev ett begrepp.  Mycket kunde återanvändas. Pappa åkte inte till ”byggtippen” enbart för att lämna saker utan även för att hämta. Stolt konstaterade han – ofta med sitt favorituttryck ”knepigheternas knepigheter” – att han ännu en gång skapat en fungerande lösning av gamla, av andra ansedda, uttjänta saker. Vi söner fick onekligen lära oss mycket även om hans noggrannhet ofta innebar att han själv slutförde arbetet.
De flesta uppfinningarna kom till i Väjern – vid vårt älskade sommarhus som köptes 1964. Här har vi haft fantastiska barndomssomrar kantade av båt­utfärder i den bohuslänska skärgården och inte minst av alla kalas för släkt och vänner. Även om pappa var en ekonomisk man var det självklart att bjuda in till alla typer av högtidligheter.
Pappa bjöd också på sig själv. Genom att se andra människor, försöka förstå deras perspektiv, krydda konversationen med värme och underfundig humor, öppnade han upp för respektfulla relationer oavsett ålder, bakgrund eller åsikt.
Pappas framgång med att skapa trivsamma relationer bottnade i hans genuina intresse och nyfikenhet. En nyfiken­het som aldrig sinade och som förde honom framåt. Som resesällskap var han suverän i sin iver att få lära sig mer, vare sig platsen hette Smögen, Cannes, London eller Bryssel.
Pappa ville alltid försöka förstå och ge råd, vilket inte minst i våra samtal med honom, gav oss vägledning under livets svårare stunder.  Hans närvaro och klokskap skänkte oss alla den trygghet vi behövde.
Gräsklippningen vid huset i Uddevalla den där onsdagen, blev pappas sista. Hans hoppfulla vinkande till grannarna på Monsunvägen när ambulansen hämtade honom visade på en vilja att snart vara tillbaka i trädgården. Så blev det inte. Två dagar senare gav hans hjärta upp. Hans aktiva och nyfikna förhållningssätt skänkte honom nästan 90 år.
Han blev sinnebilden för Per Olov Enquists välfunna ord: "En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva." Saknaden och tomheten efter vår pappa är oändligt stor men tacksamhet­en och kärleken till honom är större.  
Sönerna Mikael, Martin och Magnus